SZOM

Jag har varit rätt känslosam på sistone, vilket känns ganska konstigt för det var riktigt länge sen jag var det. Det är bara ett fåtal personer som har sett mig som svagast, när jag är som mest blottad och det är när jag gråter. För mig är det bland det värsta som finns, jag klarar inte av att folk ser, eller hör, mig gråta. Jag ställer mig faktiskt hellre och redovisar inför en grupp människor (som är det värsta jag vet) än att börja gråta inför någon annan.

På sistone känns det också som att jag har skapat en massa problem för mig själv. Jag har gjort saker mer komplicerade än nödvändigt, men jag har inte kunnat hjälpa det. Dock måste jag säga att om det innebar att alla problem skulle försvinna om jag inte hade försatt mig i min situation idag (eller börjat prata med vissa människor), så skulle jag ändå göra det igen. Trots att jag har mått dåligt så har det ändå varit värt det för jag har också mått så bra.

Jag saknar det redan, bara efter en enda dag.